söndag 17 juli 2016

Om imperialistisk propaganda i kulturen

Kultur spelar en stor roll i hur vi upplever världen. Detta är något som amerikanska staten (och opinionsbildare) både känner till och utnyttjar. Under andra världskriget hade amerikanska staten ett väldigt hårt grepp om Hollywood och vilka filmer som släpptes därifrån. Genom detta kunde vi 1943 se filmer som "Mission to Moscow" som hyllade Moskva-rättegångarna, Molotov-Ribbentrop-pakten och i princip allt som hade med Sovjet och Stalin att göra. Detta då USA och Sovjet var i en allians.
Men redan 1947 kan vi se hur flera filmer börjar rullas ut som beskriver Sovjet på ett helt annat sätt, detta är den nya fienden, den nya ondskan och det skall alla veta. Det sker i samband med McCarthy och hans gelikar startar upp en hetsjakt mot kommunister (och alla andra oliktänkande). Det syns också tydligt i kulturen och många författare och filmskapare blev svartlistade då det bedömdes att risken fanns att de skulle skapa "fel" kultur (i ärlighetens namn gjordes detta också i många andra länder).

Nu kan vi kanske tänka oss att det inte är på detta viset idag och det är till viss del sant. Visst är det så att amerikanska staten inte längre bestämmer vilka filmer som skall tillverkas, men det är också så att den amerikanska militären tas in som konsulter så fort de skall porträtteras i en film eller ett spel. Detta sker oftast genom att filmskaparna får en stor summa pengar för att ta in dessa konsulter. Det finns mängder av exempel på hur videospel och krigsfilmer är en del i den amerikanska arméns propaganda och ett av de tydligaste är den nya filmen "Independence Day 2". Redan den första "Independence Day" innehöll en hel del amerikansk propaganda och hyllade militären, men nu när tvåan skulle göras så har militären varit inblandad från början och genom hela processen. Filmens officiella hemsida har legat under militärens domän och många länkar från hemsidan har direkt fört en till rekryteringssidor. För att få se vissa trailers har en också behövt skriva upp sig för att ta emot en nyhetsbrev från amerikanska militären.

Även andra än militären sysslar förstås med detta. När "The Interview" skulle göras så utspelade den sig till en början i ett fantasiland. Men "RAND Corporation", en slags högertankesmedja var beredd att betala mycket pengar för att den i stället skulle utspela sig i DFRK (Nordkorea). Detta då ett av deras främsta mål som opinionsbildare är att den amerikanska staten skall lönnmörda Kim Jong Un (detta säger de öppet).

Tidigare har amerikanska staten använt sig av organisationer som "Svenska kommittén för kulturens frihet" där flera stora svenska författare och andra kulturpersonligheter var med, bland annat Wilhelm Moberg och Herbert Tingsten. Organisationer som dessa har uppmuntrat författarna att skriva positivt om USA och negativt om dess fiender. De flesta inblandade kulturpersonligheterna säger dock att de inte var medvetna om att föreningen drevs av CIA, något som jag inte tvivlar på.
Men idag när vi främst konsumerar amerikanska filmer är detta inte längre nödvändigt i samma utsträckning. USA är redan det land med den största inverkan på världskulturen i västvärlden och det passar dem perfekt.

Det finns givetvis mängder av exempel på propaganda i filmer och annan kultur, och inte bara amerikansk sådan. Men det skadar inte att ha det i åtanke när en konsumerar kultur, att kanske är det inte en "neutral" bild som framställs.

söndag 10 juli 2016

Brexit i svensk media

Jag vet att detta är nästan det enda som jag tjatat om ända sedan omröstningen. Men jag tänker att jag skriver om det här och sedan kan jag släppa det.

Jag kommer här inte att gå igenom anledningarna till brexit, bevakningen innan eller själva omröstningen. Jag kommer bara skriva om hur svensk media diskuterat brexit efter omröstningen.

Dagen efter omröstningen slog jag på SVT och såg deras bevakning om brexit. De intervjuade flera bremain-röstare som var förtvivlade. De intervjuade ekonomiska experter som pratade om hur hemskt detta var. De intervjuade politiska experter som kallade det för en katastrof. De intervjuade också ett par som röstat för brexit, men med vinkeln att dessa nu hade ändrat sig.
Det var ett tydligt tema i medierapporteringen, ett tema som gått igen i nästan alla andra svenska medier också: Brexit var fel.

Detta har följts av mängder av diskussioner, debattartiklar och inslag där det öppet diskuterats att det inte bara är dåligt med brexit, det är fel. Folket tog fel beslut och därför skulle folket aldrig ha fått chansen att ta det beslutet. Nu har många teknokrater fått vatten på sin kran och börjar öppet propagera för att demokrati fungerar bäst när folket inte har något att säga till om. Vilket i sig stämmer. Representativ demokrati fungerar bäst när demokrati urvattnas till att betyda att vi får rösta vart fjärde år på partier som alla arbetar inom den borgerliga staten.

I rapporteringen har många olika vinklar prövats. Det har diskuterats att Putin tjänar på detta (alltså är det automatiskt fel). Det har diskuterats att Vernon Dursley (från Harry Potter) skulle ha röstat för brexit och sedan har det skrivits rena fantasitexter om det. Det har diskuterats att det främst var gamla som röstade för brexit (och därför borde inte gamla få rösta har ofta kommit direkt efteråt). Det har diskuterats att det bara var extremister som röstade för brexit (tydligen är ca 52% av de som röstade extremister..). Det har diskuterats på många olika sätt, det alla de angreppssätten har gemensamt är att de vägrar se till verkligheten, för att verkligheten är att det var detta en majoritet av folket ville och det är inte en medierapportering som passar etablissemangets intressen. Därför måste röstningen beskrivas på sätt som gör att den antingen var ogiltig, eller fel (och borde röstas om), eller att hela idén med att folket ens fick rösta var fel. För detta var inte det etablissemanget ville, alltså var det fel beslut.

Svenska medier beskrev det som en katastrof att det brittiska folket fick ta ett beslut själva. Kanske är det en katastrof på många sätt. Men hela rapporteringen har i grunden varit antidemokratisk. Problemet blir alltid i sin kärna att folket fick ta ett beslut, att folket hade makt. Det är inte något som passar i en representativ demokrati.
Det vi har sett i svensk medierapportering efter brexit är inget annat än ren propaganda. Och att så gott som all svensk media visar samma bild är minst sagt oroande.

söndag 26 juni 2016

Det enda landet med "hållbar utveckling"

World Wildlife Fund (WWF) släppte 2006 en rapport om olika länders påverkan på miljön, det så kallade "ekologiska fotavtrycket". Det ser på det stora hela inte bra ut, de rika länderna har mycket större ekologiskt fotavtryck än vad vår planet klarar och de fattiga länder som inte har det har knappt någon utveckling alls av sitt HDI (Human Development Index). Men ett land sticker ut: Kuba.

Rapporten visar tydligt att Kuba är det enda landet där HDI växer stadigt medan det ekologiska fotavtrycket är inom den accepterade gränsen för vad vår miljö kan klara, Kuba har det som kallas för en hållbar utveckling. Hur kan detta komma sig? Det beror delvis på att sådana som Guillermo García Frias sedan revolutionen drivit miljöfrågor inom partiet och genom sin utveckling har Kuba tagit stor hänsyn till naturen. Men detta är inte hela sanningen heller. Vid 1990 hade Kuba ändå ett förhållandevis stort ekologiskt fotavtryck. Men i och med Sovjetunionens fall förlorade Kuba sin största handelspartner och tvingades att i stället bli så gott som helt självförsörjande (på grund utav USA:s blockad fanns inget annat alternativ). Detta var i sig alltså inte en fråga om att rädda miljön utan om att ge mat till sitt folk. Därför är en stor del av maten på Kuba nu närproducerad.

Av detta kan vi lära oss att det går att ha en hållbar utveckling. Vi måste bara ha viljan och den politiska makten att utföra den. Vi måste lära oss av Kuba.


Nedan en graf från WWF:s rapport. Kuba är det landet som ligger inom rutan.





söndag 19 juni 2016

Arbetsmiljöns betydelse för hälsan

Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt-kärlsjukdomar och 2015 släppte Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) en rapport om arbetsmiljöns betydelse för just hjärt-kärlsjukdomar. Denna rapport var en sammanställning av en mängd olika forskningsprojekt som gjorts på ämnet.

Rapporten tar främst hänsyn till tre olika sorters hjärt-kärlsjukdomar: hjärtsjukdom, stroke och högt blodtryck.

Rapporten kan tydligt slå fast att det finns ett samband mellan hjärtsjukdom och arbetsmiljön. Följande grupper utvecklar hjärtsjukdomar i större utsträckning än andra:
- personer som upplever att arbetssituationen innebär små möjligheter att påverka i kombination med alltför höga krav, som upplever sig ha låg kontroll över sitt arbete eller att arbetet är pressande och de som upplever en obalans mellan ansträngning och belöning.

- personer som upplever att de har lågt stöd i arbetet, att de utsätts för orättvisor, att de har liten möjlighet till utveckling i arbetet eller osäkerhet i anställningen (till exempel en oro för att arbetsplatsen ska läggas ner)

- personer som har nattarbete eller som arbetar långa arbetsveckor

- personer som utsätts för buller i sitt arbete

Rapporten slår sedan fast att det finns ett samband mellan stroke och arbetsmiljön. Följande grupper utvecklar stroke i större utsträckning än andra:
- personer som har låg kontroll över sitt arbete

- personer som arbetar skift

- personer som utsätts för buller i sitt arbete

- personer som utsätts för joniserande strålning i sitt arbete

Rapporten slår slutligen fast att det finns ett samband mellan högt blodtryck och arbetsmiljön. Dessa grupper utvecklar högt blodtryck i större utsträckning än andra:
- personer som upplever att arbetssituationen innebär små möjligheter att påverka i kombination med alltför höga krav och de som upplever en obalans mellan ansträngning och belöning

- personer som arbetar skift

Ett tydligt mönster visar sig. Det är arbetarklassen som främst drabbas av detta. Rapporten avslutas med en diskussion där det bland annat diskuteras hur många dödsfall i hjärt-kärlsjukdomar som faktiskt beror på arbetsmiljö, där visar en rapport från Arbetsmiljöverket att ”Totalt uppskattas drygt 100 kvinnor och 300 män varje år avlida i hjärtinfarkt som har samband med arbetet."
400 personer per år beräknas dö på grund utav hjärt-kärlsjukdomar som uppstått på grund utav dålig arbetsmiljö. Detta är en av faktorerna som gör att medellivslängd tydligt är kopplat till inkomst.
Arbetarklassen dör. Detta är en fråga som borde diskuteras och lösas.

lördag 18 juni 2016

Ryska "inbördeskriget"

De stridigheter som uppstod efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 brukar kallas för ryska inbördeskriget. Det var en kamp mellan "de vita" och de "de röda". De röda var den nya Sovjetsstatens styrkor som främst bestod av den av Trotskij nyligen skapade "Röda armén", denna bestod till större delen av fattiga arbetare och bönder, de flesta frivilliga som anmälde sig att försvara revolutionen.
Men vilka var de vita? Det var delvis tsardömets gamla generaler och deras styrkor, den tidigare aristokratin som förlorat sin makt i och med revolutionen. Men det var också utländska styrkor där för att stoppa den nya arbetarstaten, precis som den internationella överklassen kunnat enats emot Pariskommunen tidigare kunde de nu enas mot Sovjetunionen, ett nytt hot mot hela deras system. Tyskland ockuperade under denna tid de forna baltiska staterna, nästan hela Vitryssland och hela Ukraina. Dessutom fanns tjeckiska trupper i Sibirien, brittiska armén i norr i Murmansk och snart landsteg också japanska styrkor i Vladivostok. Sammanlagt beräknas 21 arméer från 11 olika länder ha deltagit i kriget mot den nya regeringen i Moskva. Vid 1919 kontrollerade vita styrkor större delen av det forna Ryssland och planerade att tåga in i Moskva från tre riktningar.
I detta läge lyckades Röda armén slå tillbaka de invaderande styrkorna och vid 1921 var ryska "inbördeskriget" slut.

Detta var det andra historiska försöket att upprätta en arbetarstat och precis som under det första försöket blev de våldsamt attackerade och fick göra allt i sin makt för att försvara sig. Men denna gång vann den nya staten och fick nu försöka bygga sitt nya samhälle.
Trots segern så hade de under kriget lidit många förluster, antalet industriarbetare hade halverats sedan revolutionen 1917 och hur många bönder som dött i konflikterna är omöjligt att veta. Då Röda armén främst bestod av arbetare blev varje förlust av soldater också en förlust av arbetare som direkt drabbade den nya infrastrukturen.
Och många av grupperna som tidigare givit sitt stöd till revolutionen gick under kriget över till de vita; socialistrevolutionärerna, mensjevikerna m.m. så även stödet hos folket och andra grupper hade avsevärt minskat.

Vad vi kan lära av detta är att den internationella överklassens värsta fiende är arbetarklassen och att de mot hotet om en arbetarstat är beredda att enas, även om de tills nyligen legat i krig. Och varje försök till en arbetarstat kommer att hänsynslöst anfallas av den internationella överklassen och dess styrkor.
Troligtvis var det tur att det skedde strax efter första världskriget när överklassens styrkor var försvagade, annars hade de kämpande arbetarna kanske aldrig lyckats.

söndag 24 april 2016

HBTQ-kamp inom kommunismen och realsocialismen

Detta är ett stort område och det finns flera sätt att angripa det. Till exempel kan en påpeka att en stor anledning till att HBTQ-fobi är ett så stort problem är kapitalismens krav på kärnfamiljen som den mest lönsamma familjekonstellationen. Detta är högst relevant och jag rekommenderar starkt att en läser mer om det om en är intresserad, eventuellt kanske jag skriver om det någon dag. Men jag kommer nu att begränsa mig till hur HBTQ-kamp sett ut historiskt inom kommunismen/socialismen samt hur det fungerat i realsocialistiska samhällen, jag kommer givetvis inte att ha tid att gå igenom alla realsocialistiska samhällen som funnits men jag skall göra mitt bästa för att ge en bra översikt.

Låt oss börja med det första politiska talet som hölls för legalisering av homosexualitet, detta var 1898 och den som höll talet var den tyske socialdemokraten August Bebel, (detta var innan splittringen mellan socialdemokratin och annan socialism/kommunism) vi får påminna oss om att detta var endast 9 månader efter att den första homorättsorganisationen "Wissenschaftlich-humanitäre Komitée" bildats. Så detta var något väldigt stort. Bebel var hela sitt liv en trogen förespråkare för homosexuellas rättigheter och hävdade att det var något som varje socialist borde ställa sig bakom. Detta lade i sin tur grunden för en stor rörelse för homosexuellas rättigheter som runt 1930-talet brukar räknas som en sin tids mest aktiva, innan den tyvärr krossades av nazismens framväxt. Detta ledde tyvärr till att homosexualitet tyvärr inte blev lagligt i Tyskland förrän 1968/1969 (1968 i öst och ett år senare i väst).


Men inte bara i Tyskland lyssnade socialister till vad Bebel sade. Även i den nybildade Sovjetunionen diskuterades hans tankar. Och där tog Lenin tydligt ställning för legalisering av homosexualitet och hävdade bestämt att det är kommunisters (detta var efter splittringen) uppgift att alltid stå på frontlinjen i alla kamper och alltid kämpa för de som är förtryckta. Detta ledde till att homosexualitet legaliserades i Sovjet år 1917, då det första och enda landet där detta skett. Det andra landet som legaliserade homosexualitet var Danmark och detta var först 1933, alltså 16 år senare.

Men samma år som homosexualitet blev lagligt i Danmark blev det återigen olagligt i Sovjet. Här ser vi då ett steg ifrån den tidigare öppenheten som kommunismen visat mot homosexualitet. I och med detta tar de flesta kommunistiska rörelser avstånd ifrån andra sexualiteter än heterosexualitet och avfärdar de andra som borgerlig dekadens eller tror att homosexuella lobbys försöker ta över världen (en rädsla som delades även av många borgerliga rörelser). Efter detta ser vi en väldigt konservativ syn på sexualitet i flera realsocialistiska länder, även om flera öppnar upp för fler diskussioner om sex och också främst om kvinnans njutning i sexakten så lyser HBTQ-frågan med sin frånvaro.

Låt oss hoppa till Kuba. Kuba under Batista-regimen var ett paradis för rika amerikaner, dit kunde de åka och göra allt det de inte fick göra i USA. Enligt många källor var prostitution det vanligaste arbetet (det är dock svårt att veta eftersom ingen ordentlig statistik fördes av regeringen). Denna prostitution var ett extremt utnyttjande av det kubanska folket, främst kvinnor men också män och barn sålde sina kroppar för rika amerikaners nöje. Detta fick till följd att efter revolutionen så tog det kubanska kommunistpartiet ställning för en väldigt konservativ syn på sex och sexualitet. Homosexualitet var förbjudet, sex skulle ske inom äktenskapet osv. Detta gjorde att Kuba var en vidrig plats för HBTQ-personer. Detta var fallet fram till 1970-talet när dessa frågor på nytt började diskuteras. 1979 (samma år som homosexualitet slutar klassas som sjukdom i Sverige) blir homosexualitet lagligt på Kuba men ses fortfarande inte som något fint. År 1993 gick Fidel Castro till slut ut och sade att han och Kubas kommunistparti hade haft fel, han bad om ursäkt för den "machismo-attityden" som funnits inom partiet och hur de behandlat HBTQ-personer i landet (något som han också gjort upprepade gånger sedan dess). Efter detta har processen gått snabbt. Kuba har idag några av de bästa translagstiftningarna i världen med kostnadsfria tillgängliga könskorrigerande operationer. Det är dessutom ett av de få länder i världen som har en trans kvinna vald till en position i sitt parlament.
Mycket mer kan och bör sägas om HBTQ-rättigheter och Kuba och även om jag inte kommer göra det här vill jag i alla fall nämna Aleida Guevara och hur hon så hårt och konsekvent har arbetat för HBTQ-personers rättigheter på Kuba.

Nu blev detta en text mest om homosexualitet, så som det så lätt blir när HBTQ-rättigheter diskuteras. Jag önskar jag mer specifikt hade kunnat gå in på transpersoners problem och rättigheter i realsocialistiska länder, men de har oftast haft precis samma problem som i kapitalistiska länder och deras rättigheter har ofta (liksom på Kuba) varit nära sammankopplade med homosexuellas rättigheter. Jag har gjort så gott jag kan för att förklara olika attityder inom kommunismen genom historien utan att gå in alltför djupt på något och jag hoppas det blev läsvärt.

måndag 18 april 2016

Svenska Arbetsläger

Låt oss tala lite om arbetsläger. Något vi skall ha klart för oss från början är att under andra världskriget och perioden före/efter hade väldigt många länder arbetsläger, framförallt de som var inblandade i kriget. Det faktum att de läger vi hör om nästan alltid är tyska eller sovjetiska är en medveten historieskrivning där de andra länderna ses som mer "civiliserade" när det i själva verket var något alla sysslade med. Vi skall dock skilja på arbetsläger och de förintelseläger som existerade i nazityskland, även om många arbetsläger internerade folk på rasistiska grunder så var det så gott som bara i Tyskland som målet var utrotning.

I detta inlägg skall vi prata om svenska arbetsläger. Det finns mycket som inte är känt om de svenska arbetslägren, ingen vet säkert på vems order de skapats eller exakt hur många som satt i dem, eller ens hur många det faktiskt fanns. De vi med säkerhet vet fanns är:
1:a Arbetskompaniet, Storsien
60. Arbetskompaniet, Lövnäsvallen
60. (10) Arbetskompaniet, Öxnered
17. Arbetsplutonen, Vindeln
18. Arbetsplutonen, Kovaksberg

(Fartyget Bercut brukar också räknas in här)

Det som är tydligt med svenska arbetsläger är att det främst var militärer som skickades dit, militärer som bedömdes opålitliga utifall en sovjetisk invasion skulle ske, det vill säga kommunister. Det var dock inte endast militärer som skickades dit, även kommunister som inte var militärer skickades till lägren, också en del "för radikala" socialdemokrater och rent av en del människor vars enda brott tycks ha varit att de inte var helt säkra på att "Finlands sak är vår". Notera att inga nazister skickades till dessa läger och tänk själva över vilka politiska beslut som kan ha legat bakom detta.

Hur var då stämningen i själva lägren? Hur behandlas dessa politiska faror för samhället? Under omständigheterna helt ok mat med små rationer, värdelösa bostäder där de som bodde frös under nätterna, meningslöst arbete dagarna i ändå (såsom att gräva och fylla igen gropar), detta var några av förhållandena som beskrivs. Vissa hade tur och fick bo i bagarstugorna, där kunde bakugnen hålla dem något varma, men de som hade mindre tur fick bo i tält, vebodar och uthus, något som blev väldigt kallt under de norrländska vintrarna.

Hur behandlades då familjerna till dessa "landsförrädare"? Detta har kanske inte direkt med arbetslägren att göra men jag kan tycka att det är en intressant sak att se på. I byar där kommunisterna hade stort stöd patrullerade soldater under nätterna och då var det bäst att hålla sig inomhus. Ibland hörde skott på natten och dagen efter var ännu en granne försvunnen. Barnen blev kallade "ryssbarn" eller "kommunistbarn" och blev mobbade och utfrusna i skolan, både av klasskamrater och lärarna. Familjerna till dessa kommunister fick ingen information om var deras familjemedlemmar var, förutom rykten om öar eller läger till alla kommunister skulle skickas, och de levde i konstant skräck under väldet hos de soldater som "vaktade" byarna. Förvisso var detta i krigstider och då är stämningen annorlunda, men detta är ändå oförlåtligt.

Det finns många historier att berätta om dessa läger, kvinnorna som fick nys om ett av dem och gick dit och krävde att få veta vad som hänt med deras män, breven som skickades till regeringen i hopp om att de inte kände till lägren och kunde göra något åt dem, de som rymde från lägren för att åka på begravningen efter bombningen av Norrskensflamman osv. Ingen av dessa kommer jag att gå djupare in på idag. Idag ville jag bara skriva lite om det faktumet att lägren fanns och att det är något i vår egen historia som vi alla bör känna till. Dessa läger uppstod i en tid då hetsen mot kommunismen var som störst i Sverige. Många organisationer förbjöd kommunister från att vara medlemmar (fackföreningar, idrottsförbund och många helt olika organisationer), stora delar av högern krävde att kommunistiska åsikter och rörelser helt skulle förbjudas och de hade ett starkt stöd för det i riskdagen, razzior, transportförbud och andra ingrepp på friheten var inte ovanliga för kommunister på denna tiden. I denna tid upprättade också Sverige arbetsläger dit vi skickade dessa människor, dit vi skickade dem för att de hade "fel" åsikter. Exakt vem som upprättat dessa läger vet vi ännu inte, men vi vet att regeringen kände till dem och inte gjorde något åt dem. Vi vet att detta är något som alla ansåg rätt och rimligt, och vi vet idag att det inte var det.