söndag 24 april 2016

HBTQ-kamp inom kommunismen och realsocialismen

Detta är ett stort område och det finns flera sätt att angripa det. Till exempel kan en påpeka att en stor anledning till att HBTQ-fobi är ett så stort problem är kapitalismens krav på kärnfamiljen som den mest lönsamma familjekonstellationen. Detta är högst relevant och jag rekommenderar starkt att en läser mer om det om en är intresserad, eventuellt kanske jag skriver om det någon dag. Men jag kommer nu att begränsa mig till hur HBTQ-kamp sett ut historiskt inom kommunismen/socialismen samt hur det fungerat i realsocialistiska samhällen, jag kommer givetvis inte att ha tid att gå igenom alla realsocialistiska samhällen som funnits men jag skall göra mitt bästa för att ge en bra översikt.

Låt oss börja med det första politiska talet som hölls för legalisering av homosexualitet, detta var 1898 och den som höll talet var den tyske socialdemokraten August Bebel, (detta var innan splittringen mellan socialdemokratin och annan socialism/kommunism) vi får påminna oss om att detta var endast 9 månader efter att den första homorättsorganisationen "Wissenschaftlich-humanitäre Komitée" bildats. Så detta var något väldigt stort. Bebel var hela sitt liv en trogen förespråkare för homosexuellas rättigheter och hävdade att det var något som varje socialist borde ställa sig bakom. Detta lade i sin tur grunden för en stor rörelse för homosexuellas rättigheter som runt 1930-talet brukar räknas som en sin tids mest aktiva, innan den tyvärr krossades av nazismens framväxt. Detta ledde tyvärr till att homosexualitet tyvärr inte blev lagligt i Tyskland förrän 1968/1969 (1968 i öst och ett år senare i väst).


Men inte bara i Tyskland lyssnade socialister till vad Bebel sade. Även i den nybildade Sovjetunionen diskuterades hans tankar. Och där tog Lenin tydligt ställning för legalisering av homosexualitet och hävdade bestämt att det är kommunisters (detta var efter splittringen) uppgift att alltid stå på frontlinjen i alla kamper och alltid kämpa för de som är förtryckta. Detta ledde till att homosexualitet legaliserades i Sovjet år 1917, då det första och enda landet där detta skett. Det andra landet som legaliserade homosexualitet var Danmark och detta var först 1933, alltså 16 år senare.

Men samma år som homosexualitet blev lagligt i Danmark blev det återigen olagligt i Sovjet. Här ser vi då ett steg ifrån den tidigare öppenheten som kommunismen visat mot homosexualitet. I och med detta tar de flesta kommunistiska rörelser avstånd ifrån andra sexualiteter än heterosexualitet och avfärdar de andra som borgerlig dekadens eller tror att homosexuella lobbys försöker ta över världen (en rädsla som delades även av många borgerliga rörelser). Efter detta ser vi en väldigt konservativ syn på sexualitet i flera realsocialistiska länder, även om flera öppnar upp för fler diskussioner om sex och också främst om kvinnans njutning i sexakten så lyser HBTQ-frågan med sin frånvaro.

Låt oss hoppa till Kuba. Kuba under Batista-regimen var ett paradis för rika amerikaner, dit kunde de åka och göra allt det de inte fick göra i USA. Enligt många källor var prostitution det vanligaste arbetet (det är dock svårt att veta eftersom ingen ordentlig statistik fördes av regeringen). Denna prostitution var ett extremt utnyttjande av det kubanska folket, främst kvinnor men också män och barn sålde sina kroppar för rika amerikaners nöje. Detta fick till följd att efter revolutionen så tog det kubanska kommunistpartiet ställning för en väldigt konservativ syn på sex och sexualitet. Homosexualitet var förbjudet, sex skulle ske inom äktenskapet osv. Detta gjorde att Kuba var en vidrig plats för HBTQ-personer. Detta var fallet fram till 1970-talet när dessa frågor på nytt började diskuteras. 1979 (samma år som homosexualitet slutar klassas som sjukdom i Sverige) blir homosexualitet lagligt på Kuba men ses fortfarande inte som något fint. År 1993 gick Fidel Castro till slut ut och sade att han och Kubas kommunistparti hade haft fel, han bad om ursäkt för den "machismo-attityden" som funnits inom partiet och hur de behandlat HBTQ-personer i landet (något som han också gjort upprepade gånger sedan dess). Efter detta har processen gått snabbt. Kuba har idag några av de bästa translagstiftningarna i världen med kostnadsfria tillgängliga könskorrigerande operationer. Det är dessutom ett av de få länder i världen som har en trans kvinna vald till en position i sitt parlament.
Mycket mer kan och bör sägas om HBTQ-rättigheter och Kuba och även om jag inte kommer göra det här vill jag i alla fall nämna Aleida Guevara och hur hon så hårt och konsekvent har arbetat för HBTQ-personers rättigheter på Kuba.

Nu blev detta en text mest om homosexualitet, så som det så lätt blir när HBTQ-rättigheter diskuteras. Jag önskar jag mer specifikt hade kunnat gå in på transpersoners problem och rättigheter i realsocialistiska länder, men de har oftast haft precis samma problem som i kapitalistiska länder och deras rättigheter har ofta (liksom på Kuba) varit nära sammankopplade med homosexuellas rättigheter. Jag har gjort så gott jag kan för att förklara olika attityder inom kommunismen genom historien utan att gå in alltför djupt på något och jag hoppas det blev läsvärt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar