söndag 26 juni 2016

Det enda landet med "hållbar utveckling"

World Wildlife Fund (WWF) släppte 2006 en rapport om olika länders påverkan på miljön, det så kallade "ekologiska fotavtrycket". Det ser på det stora hela inte bra ut, de rika länderna har mycket större ekologiskt fotavtryck än vad vår planet klarar och de fattiga länder som inte har det har knappt någon utveckling alls av sitt HDI (Human Development Index). Men ett land sticker ut: Kuba.

Rapporten visar tydligt att Kuba är det enda landet där HDI växer stadigt medan det ekologiska fotavtrycket är inom den accepterade gränsen för vad vår miljö kan klara, Kuba har det som kallas för en hållbar utveckling. Hur kan detta komma sig? Det beror delvis på att sådana som Guillermo García Frias sedan revolutionen drivit miljöfrågor inom partiet och genom sin utveckling har Kuba tagit stor hänsyn till naturen. Men detta är inte hela sanningen heller. Vid 1990 hade Kuba ändå ett förhållandevis stort ekologiskt fotavtryck. Men i och med Sovjetunionens fall förlorade Kuba sin största handelspartner och tvingades att i stället bli så gott som helt självförsörjande (på grund utav USA:s blockad fanns inget annat alternativ). Detta var i sig alltså inte en fråga om att rädda miljön utan om att ge mat till sitt folk. Därför är en stor del av maten på Kuba nu närproducerad.

Av detta kan vi lära oss att det går att ha en hållbar utveckling. Vi måste bara ha viljan och den politiska makten att utföra den. Vi måste lära oss av Kuba.


Nedan en graf från WWF:s rapport. Kuba är det landet som ligger inom rutan.





söndag 19 juni 2016

Arbetsmiljöns betydelse för hälsan

Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt-kärlsjukdomar och 2015 släppte Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) en rapport om arbetsmiljöns betydelse för just hjärt-kärlsjukdomar. Denna rapport var en sammanställning av en mängd olika forskningsprojekt som gjorts på ämnet.

Rapporten tar främst hänsyn till tre olika sorters hjärt-kärlsjukdomar: hjärtsjukdom, stroke och högt blodtryck.

Rapporten kan tydligt slå fast att det finns ett samband mellan hjärtsjukdom och arbetsmiljön. Följande grupper utvecklar hjärtsjukdomar i större utsträckning än andra:
- personer som upplever att arbetssituationen innebär små möjligheter att påverka i kombination med alltför höga krav, som upplever sig ha låg kontroll över sitt arbete eller att arbetet är pressande och de som upplever en obalans mellan ansträngning och belöning.

- personer som upplever att de har lågt stöd i arbetet, att de utsätts för orättvisor, att de har liten möjlighet till utveckling i arbetet eller osäkerhet i anställningen (till exempel en oro för att arbetsplatsen ska läggas ner)

- personer som har nattarbete eller som arbetar långa arbetsveckor

- personer som utsätts för buller i sitt arbete

Rapporten slår sedan fast att det finns ett samband mellan stroke och arbetsmiljön. Följande grupper utvecklar stroke i större utsträckning än andra:
- personer som har låg kontroll över sitt arbete

- personer som arbetar skift

- personer som utsätts för buller i sitt arbete

- personer som utsätts för joniserande strålning i sitt arbete

Rapporten slår slutligen fast att det finns ett samband mellan högt blodtryck och arbetsmiljön. Dessa grupper utvecklar högt blodtryck i större utsträckning än andra:
- personer som upplever att arbetssituationen innebär små möjligheter att påverka i kombination med alltför höga krav och de som upplever en obalans mellan ansträngning och belöning

- personer som arbetar skift

Ett tydligt mönster visar sig. Det är arbetarklassen som främst drabbas av detta. Rapporten avslutas med en diskussion där det bland annat diskuteras hur många dödsfall i hjärt-kärlsjukdomar som faktiskt beror på arbetsmiljö, där visar en rapport från Arbetsmiljöverket att ”Totalt uppskattas drygt 100 kvinnor och 300 män varje år avlida i hjärtinfarkt som har samband med arbetet."
400 personer per år beräknas dö på grund utav hjärt-kärlsjukdomar som uppstått på grund utav dålig arbetsmiljö. Detta är en av faktorerna som gör att medellivslängd tydligt är kopplat till inkomst.
Arbetarklassen dör. Detta är en fråga som borde diskuteras och lösas.

lördag 18 juni 2016

Ryska "inbördeskriget"

De stridigheter som uppstod efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 brukar kallas för ryska inbördeskriget. Det var en kamp mellan "de vita" och de "de röda". De röda var den nya Sovjetsstatens styrkor som främst bestod av den av Trotskij nyligen skapade "Röda armén", denna bestod till större delen av fattiga arbetare och bönder, de flesta frivilliga som anmälde sig att försvara revolutionen.
Men vilka var de vita? Det var delvis tsardömets gamla generaler och deras styrkor, den tidigare aristokratin som förlorat sin makt i och med revolutionen. Men det var också utländska styrkor där för att stoppa den nya arbetarstaten, precis som den internationella överklassen kunnat enats emot Pariskommunen tidigare kunde de nu enas mot Sovjetunionen, ett nytt hot mot hela deras system. Tyskland ockuperade under denna tid de forna baltiska staterna, nästan hela Vitryssland och hela Ukraina. Dessutom fanns tjeckiska trupper i Sibirien, brittiska armén i norr i Murmansk och snart landsteg också japanska styrkor i Vladivostok. Sammanlagt beräknas 21 arméer från 11 olika länder ha deltagit i kriget mot den nya regeringen i Moskva. Vid 1919 kontrollerade vita styrkor större delen av det forna Ryssland och planerade att tåga in i Moskva från tre riktningar.
I detta läge lyckades Röda armén slå tillbaka de invaderande styrkorna och vid 1921 var ryska "inbördeskriget" slut.

Detta var det andra historiska försöket att upprätta en arbetarstat och precis som under det första försöket blev de våldsamt attackerade och fick göra allt i sin makt för att försvara sig. Men denna gång vann den nya staten och fick nu försöka bygga sitt nya samhälle.
Trots segern så hade de under kriget lidit många förluster, antalet industriarbetare hade halverats sedan revolutionen 1917 och hur många bönder som dött i konflikterna är omöjligt att veta. Då Röda armén främst bestod av arbetare blev varje förlust av soldater också en förlust av arbetare som direkt drabbade den nya infrastrukturen.
Och många av grupperna som tidigare givit sitt stöd till revolutionen gick under kriget över till de vita; socialistrevolutionärerna, mensjevikerna m.m. så även stödet hos folket och andra grupper hade avsevärt minskat.

Vad vi kan lära av detta är att den internationella överklassens värsta fiende är arbetarklassen och att de mot hotet om en arbetarstat är beredda att enas, även om de tills nyligen legat i krig. Och varje försök till en arbetarstat kommer att hänsynslöst anfallas av den internationella överklassen och dess styrkor.
Troligtvis var det tur att det skedde strax efter första världskriget när överklassens styrkor var försvagade, annars hade de kämpande arbetarna kanske aldrig lyckats.