Ryska "inbördeskriget"

De stridigheter som uppstod efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 brukar kallas för ryska inbördeskriget. Det var en kamp mellan "de vita" och de "de röda". De röda var den nya Sovjetsstatens styrkor som främst bestod av den av Trotskij nyligen skapade "Röda armén", denna bestod till större delen av fattiga arbetare och bönder, de flesta frivilliga som anmälde sig att försvara revolutionen.
Men vilka var de vita? Det var delvis tsardömets gamla generaler och deras styrkor, den tidigare aristokratin som förlorat sin makt i och med revolutionen. Men det var också utländska styrkor där för att stoppa den nya arbetarstaten, precis som den internationella överklassen kunnat enats emot Pariskommunen tidigare kunde de nu enas mot Sovjetunionen, ett nytt hot mot hela deras system. Tyskland ockuperade under denna tid de forna baltiska staterna, nästan hela Vitryssland och hela Ukraina. Dessutom fanns tjeckiska trupper i Sibirien, brittiska armén i norr i Murmansk och snart landsteg också japanska styrkor i Vladivostok. Sammanlagt beräknas 21 arméer från 11 olika länder ha deltagit i kriget mot den nya regeringen i Moskva. Vid 1919 kontrollerade vita styrkor större delen av det forna Ryssland och planerade att tåga in i Moskva från tre riktningar.
I detta läge lyckades Röda armén slå tillbaka de invaderande styrkorna och vid 1921 var ryska "inbördeskriget" slut.

Detta var det andra historiska försöket att upprätta en arbetarstat och precis som under det första försöket blev de våldsamt attackerade och fick göra allt i sin makt för att försvara sig. Men denna gång vann den nya staten och fick nu försöka bygga sitt nya samhälle.
Trots segern så hade de under kriget lidit många förluster, antalet industriarbetare hade halverats sedan revolutionen 1917 och hur många bönder som dött i konflikterna är omöjligt att veta. Då Röda armén främst bestod av arbetare blev varje förlust av soldater också en förlust av arbetare som direkt drabbade den nya infrastrukturen.
Och många av grupperna som tidigare givit sitt stöd till revolutionen gick under kriget över till de vita; socialistrevolutionärerna, mensjevikerna m.m. så även stödet hos folket och andra grupper hade avsevärt minskat.

Vad vi kan lära av detta är att den internationella överklassens värsta fiende är arbetarklassen och att de mot hotet om en arbetarstat är beredda att enas, även om de tills nyligen legat i krig. Och varje försök till en arbetarstat kommer att hänsynslöst anfallas av den internationella överklassen och dess styrkor.
Troligtvis var det tur att det skedde strax efter första världskriget när överklassens styrkor var försvagade, annars hade de kämpande arbetarna kanske aldrig lyckats.