Kultur spelar en stor roll i hur vi upplever världen. Detta är något som amerikanska staten (och opinionsbildare) både känner till och utnyttjar. Under andra världskriget hade amerikanska staten ett väldigt hårt grepp om Hollywood och vilka filmer som släpptes därifrån. Genom detta kunde vi 1943 se filmer som "Mission to Moscow" som hyllade Moskva-rättegångarna, Molotov-Ribbentrop-pakten och i princip allt som hade med Sovjet och Stalin att göra. Detta då USA och Sovjet var i en allians.
Men redan 1947 kan vi se hur flera filmer börjar rullas ut som beskriver Sovjet på ett helt annat sätt, detta är den nya fienden, den nya ondskan och det skall alla veta. Det sker i samband med McCarthy och hans gelikar startar upp en hetsjakt mot kommunister (och alla andra oliktänkande). Det syns också tydligt i kulturen och många författare och filmskapare blev svartlistade då det bedömdes att risken fanns att de skulle skapa "fel" kultur (i ärlighetens namn gjordes detta också i många andra länder).
Nu kan vi kanske tänka oss att det inte är på detta viset idag och det är till viss del sant. Visst är det så att amerikanska staten inte längre bestämmer vilka filmer som skall tillverkas, men det är också så att den amerikanska militären tas in som konsulter så fort de skall porträtteras i en film eller ett spel. Detta sker oftast genom att filmskaparna får en stor summa pengar för att ta in dessa konsulter. Det finns mängder av exempel på hur videospel och krigsfilmer är en del i den amerikanska arméns propaganda och ett av de tydligaste är den nya filmen "Independence Day 2". Redan den första "Independence Day" innehöll en hel del amerikansk propaganda och hyllade militären, men nu när tvåan skulle göras så har militären varit inblandad från början och genom hela processen. Filmens officiella hemsida har legat under militärens domän och många länkar från hemsidan har direkt fört en till rekryteringssidor. För att få se vissa trailers har en också behövt skriva upp sig för att ta emot en nyhetsbrev från amerikanska militären.
Även andra än militären sysslar förstås med detta. När "The Interview" skulle göras så utspelade den sig till en början i ett fantasiland. Men "RAND Corporation", en slags högertankesmedja var beredd att betala mycket pengar för att den i stället skulle utspela sig i DFRK (Nordkorea). Detta då ett av deras främsta mål som opinionsbildare är att den amerikanska staten skall lönnmörda Kim Jong Un (detta säger de öppet).
Tidigare har amerikanska staten använt sig av organisationer som "Svenska kommittén för kulturens frihet" där flera stora svenska författare och andra kulturpersonligheter var med, bland annat Wilhelm Moberg och Herbert Tingsten. Organisationer som dessa har uppmuntrat författarna att skriva positivt om USA och negativt om dess fiender. De flesta inblandade kulturpersonligheterna säger dock att de inte var medvetna om att föreningen drevs av CIA, något som jag inte tvivlar på.
Men idag när vi främst konsumerar amerikanska filmer är detta inte längre nödvändigt i samma utsträckning. USA är redan det land med den största inverkan på världskulturen i västvärlden och det passar dem perfekt.
Det finns givetvis mängder av exempel på propaganda i filmer och annan kultur, och inte bara amerikansk sådan. Men det skadar inte att ha det i åtanke när en konsumerar kultur, att kanske är det inte en "neutral" bild som framställs.
söndag 17 juli 2016
söndag 10 juli 2016
Brexit i svensk media
Jag vet att detta är nästan det enda som jag tjatat om ända sedan omröstningen. Men jag tänker att jag skriver om det här och sedan kan jag släppa det.
Jag kommer här inte att gå igenom anledningarna till brexit, bevakningen innan eller själva omröstningen. Jag kommer bara skriva om hur svensk media diskuterat brexit efter omröstningen.
Dagen efter omröstningen slog jag på SVT och såg deras bevakning om brexit. De intervjuade flera bremain-röstare som var förtvivlade. De intervjuade ekonomiska experter som pratade om hur hemskt detta var. De intervjuade politiska experter som kallade det för en katastrof. De intervjuade också ett par som röstat för brexit, men med vinkeln att dessa nu hade ändrat sig.
Det var ett tydligt tema i medierapporteringen, ett tema som gått igen i nästan alla andra svenska medier också: Brexit var fel.
Detta har följts av mängder av diskussioner, debattartiklar och inslag där det öppet diskuterats att det inte bara är dåligt med brexit, det är fel. Folket tog fel beslut och därför skulle folket aldrig ha fått chansen att ta det beslutet. Nu har många teknokrater fått vatten på sin kran och börjar öppet propagera för att demokrati fungerar bäst när folket inte har något att säga till om. Vilket i sig stämmer. Representativ demokrati fungerar bäst när demokrati urvattnas till att betyda att vi får rösta vart fjärde år på partier som alla arbetar inom den borgerliga staten.
I rapporteringen har många olika vinklar prövats. Det har diskuterats att Putin tjänar på detta (alltså är det automatiskt fel). Det har diskuterats att Vernon Dursley (från Harry Potter) skulle ha röstat för brexit och sedan har det skrivits rena fantasitexter om det. Det har diskuterats att det främst var gamla som röstade för brexit (och därför borde inte gamla få rösta har ofta kommit direkt efteråt). Det har diskuterats att det bara var extremister som röstade för brexit (tydligen är ca 52% av de som röstade extremister..). Det har diskuterats på många olika sätt, det alla de angreppssätten har gemensamt är att de vägrar se till verkligheten, för att verkligheten är att det var detta en majoritet av folket ville och det är inte en medierapportering som passar etablissemangets intressen. Därför måste röstningen beskrivas på sätt som gör att den antingen var ogiltig, eller fel (och borde röstas om), eller att hela idén med att folket ens fick rösta var fel. För detta var inte det etablissemanget ville, alltså var det fel beslut.
Svenska medier beskrev det som en katastrof att det brittiska folket fick ta ett beslut själva. Kanske är det en katastrof på många sätt. Men hela rapporteringen har i grunden varit antidemokratisk. Problemet blir alltid i sin kärna att folket fick ta ett beslut, att folket hade makt. Det är inte något som passar i en representativ demokrati.
Det vi har sett i svensk medierapportering efter brexit är inget annat än ren propaganda. Och att så gott som all svensk media visar samma bild är minst sagt oroande.
Jag kommer här inte att gå igenom anledningarna till brexit, bevakningen innan eller själva omröstningen. Jag kommer bara skriva om hur svensk media diskuterat brexit efter omröstningen.
Dagen efter omröstningen slog jag på SVT och såg deras bevakning om brexit. De intervjuade flera bremain-röstare som var förtvivlade. De intervjuade ekonomiska experter som pratade om hur hemskt detta var. De intervjuade politiska experter som kallade det för en katastrof. De intervjuade också ett par som röstat för brexit, men med vinkeln att dessa nu hade ändrat sig.
Det var ett tydligt tema i medierapporteringen, ett tema som gått igen i nästan alla andra svenska medier också: Brexit var fel.
Detta har följts av mängder av diskussioner, debattartiklar och inslag där det öppet diskuterats att det inte bara är dåligt med brexit, det är fel. Folket tog fel beslut och därför skulle folket aldrig ha fått chansen att ta det beslutet. Nu har många teknokrater fått vatten på sin kran och börjar öppet propagera för att demokrati fungerar bäst när folket inte har något att säga till om. Vilket i sig stämmer. Representativ demokrati fungerar bäst när demokrati urvattnas till att betyda att vi får rösta vart fjärde år på partier som alla arbetar inom den borgerliga staten.
I rapporteringen har många olika vinklar prövats. Det har diskuterats att Putin tjänar på detta (alltså är det automatiskt fel). Det har diskuterats att Vernon Dursley (från Harry Potter) skulle ha röstat för brexit och sedan har det skrivits rena fantasitexter om det. Det har diskuterats att det främst var gamla som röstade för brexit (och därför borde inte gamla få rösta har ofta kommit direkt efteråt). Det har diskuterats att det bara var extremister som röstade för brexit (tydligen är ca 52% av de som röstade extremister..). Det har diskuterats på många olika sätt, det alla de angreppssätten har gemensamt är att de vägrar se till verkligheten, för att verkligheten är att det var detta en majoritet av folket ville och det är inte en medierapportering som passar etablissemangets intressen. Därför måste röstningen beskrivas på sätt som gör att den antingen var ogiltig, eller fel (och borde röstas om), eller att hela idén med att folket ens fick rösta var fel. För detta var inte det etablissemanget ville, alltså var det fel beslut.
Svenska medier beskrev det som en katastrof att det brittiska folket fick ta ett beslut själva. Kanske är det en katastrof på många sätt. Men hela rapporteringen har i grunden varit antidemokratisk. Problemet blir alltid i sin kärna att folket fick ta ett beslut, att folket hade makt. Det är inte något som passar i en representativ demokrati.
Det vi har sett i svensk medierapportering efter brexit är inget annat än ren propaganda. Och att så gott som all svensk media visar samma bild är minst sagt oroande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)